Lördag morgon gav min älskade pappa upp andan och for hädan efter en tids sjukdom.
Han var 90 år och hade som han själv sa haft ett bra liv och tyckte inte det fanns så mycket kvar att leva för när kroppen inte längre orkade med.
Ändå drabbar sorgen oss mycket hårdare än vad jag föreställt mig och den kan komma vällande när man minst anar det.
Min pappa har alltid varit en envis kraftkarl som var van att klara av det mesta själv. Han tyckte inte om när hans kropp med åren svagare och när han inte längre kunde röra sig utan rullatorn var det inte längre särskilt kul.
Han gick till sjöss som 14-åring efter en barndom i ett fattigt torparhem utanför Kumla. Han lastade apelsiner i medelhavet före kriget och under kriget tjänstgjorde han på en utav isbrytarna utanför Sveriges kust. Han var en duktig tävlingscyklist under 40-talet och en bit in på 50-talet och körde professionellt för Monark under några år.
Idrottsintresset var något som aldrig övergav pappa och jag brukar säga att jag och min bror är "vaccinerade" mot idrott, då vi hade så mycket av den varan när vi växte upp så intresset inte riktigt infann sig. Han tittade gärna på cykellopp och skidor på TV och det enda han såg fram emot var egentligen OS som han nu inte hann uppleva.
När vi växte upp hade han egen tvättmaskinsfirma i källaren och han åkte runt till hyreshusen och även till privatpersoner och lagade tvättmaskinerna när de gick sönder. Han var alltid mycket ärlig och sa precis vad han tyckte och han spetsade ofta sina kommentarer med humor, ända in mot slutet faktiskt.
Därför var så svårt att se pappa den sista veckan, då han endast låg till sängs och blev svagare och svagare och det är då det plötsligt går upp för en hur mycket man älskar honom och hur tacksam man är för allt han gjort för oss. Jag är glad över att jag hann att berätta det för honom.
Det finns dock saker jag ångrar och ett utav de sakerna är att jag inte pratade mer med honom om förr. Jag skulle gett mig mer tid att hälsa på honom och fråga honom om saker i hans liv. Nu gäller det att inte gräma sig för mycket utan inte upprepa samma misstag utan prata mer med mamma.
DU FATTAS OSS!!
