Sitter man gång efter gång i fikarummet på jobbet och säger att man inte varit förkyld på flera år så klart det straffar sig till slut.
Folk faller som käglor på jobbet, den ena efter den andra blir liggandes och samtalsämnet i lunchrummet på rasterna är givet. Jag som hatar detta samtalsämne försöker snabbt få igång något annat att prata om men då och då slinker det minsann ur en massa grodor ur min mun som: -"så känsliga", "jag har inte varit förkyld sen jag hade min influensa 1995" o s v.
Nu fick jag äta upp det minsann för nu sitter jag här med ett huvud som känns 10 nummer för stort och en hals som känns som om den vore belagd med sandpapper invändigt.
Så fick man bevis för att man tillhör de dödliga trots allt...
Ja det kunde vart värre säger jag men jag väljer att stanna hemma ett par dar för att inte smitta ner mina kära arbetskamrater som ännu inte fallit dit och även de presumtiva bussresenärer som jag skulle tvingats frottera mig med under min bussresa till och från arbetet. Maken är nämligen i K-stad och kan inte köra mig och att promenera till jobbet som jag numera alltid gör är inte att tänka på i min kondition. Det var nog tur att maken inte var hemma för jag har väldigt svårt att motivera mig att stanna hemma, men nu lämnade jag min Filofax (och därmed mitt minne) på jobbet igår eftersom jag inte vill släpa på den när jag promenerar, så jag vet inte riktigt vad jag missar.
Jag har funderat på att köpa mig en bra ryggsäck, bättre skor och sportigare kläder plus en ipod eller liknande att lyssna på böcker när jag tar min dagliga en-timmes promenad till jobbet, för nu känner jag mig som en häffaklumpstant när jag i min nästan fotsida röda ullkappa och handväska går iväg på morgonen. Jag blir då och då "omkörd" av snabbfotatade yngre personer och de har just de attiraljerna. Det skulle bli ändå trevligare att gå morgonpromenaden då!
Keramiken missar jag ju ikväll också, men det får jag stå ut med. Mina kära keramik-kompisar klarar sig nog alldeles utmärkt utan sin Altzheimer-kamrat. Jag brukar nämligen råka ut för en släng av Altzhemer varje gång jag kommer dit. Det låter hemskt att skoja om det, men på något konstigt sätt vet jag aldrig vad jag har gjort gången innan när jag kommer dit. Jag hittar aldrig mina saker och vet inte vad jag skall göra. Varje gång är det så!
Jag har funderat på varför fram och tillbaka och jag har nu kommit fram till en teori om att det är för att jag befinner mig i en annan värld när jag kommer till keramikkursen. Jag tänker alldrig i veckorna på vad jag pysslar med där och när jag stiger innanför tröskeln på keramikkursen så måste det ta en stund innan jag är i den världen igen. Keramiklokalen ligger nämligen bara ett stenkast ifrån min arbetsplats och det är nog för kort för att jag skall hinna lämna jobbet.
