Igår gick jag till banken som jag gör en gång i månaden för jobbets räkning. Ett utav mina ansvarsområden är nämligen att sätta in och redovisa kontantkassan. Det blir ganska mycket mynt eftersom studenterna laddar sina kopieringskort i en automat. Dessa mynt måste jag först gå och sätta in på banken och där har de en stycken mynträknare. Denna mynträkningsmaskin har inte gjort annat än krånglat för mig. Första gången kom inget kvitto upp. Jag fick givetvis lite lätt panik eftersom det oftast rör sig om mellan två till tre tusen kronor och det vill jag liksom ha ett kvitto på som jag kan redovisa.
Någon enstaka gång har maskinen fungerat klanderfritt och jag har fått mitt kvitto som det också syns vad det står på! För det mesta har jag dock fått slita upp det lilla plastmunstycket för att få tag på mitt kvitto som är snett isatt så allt inte syns på det. Pust!
En gång i höstas fick jag bara nog. Jag hade ovanligt mycket mynt och det är tungt att bära på, så jag hade organiserat att ta dem när jag åkte hem i makens bil. Jag beordrade maken att släppa av mig utanför banken för det skulle minsann inte ta så lång tid. Till saken hör att maken dessutom hade min cykel på draget bak på bilen och han är inte så förtjust att stå med bilen där man inte får stå. Ja så där står maken utanför och följande lilla insident utspelar sig: Kvittot kom som vanligt inte upp och det hade tagit ovanligt lång tid att räkna pengarna, jag såg att maken i bilen utanför hade fått köra längre fram på gatan eftersom han hade en ilsken busschaufför bakom bilen som inte tyckte han kunde köra runt makens bil med cykel bakpå bilen. Då blev det för mycket för lilla mej där på den så när på kunder tomma banken, så jag ryckte som vanligt upp den lilla plasthylsan, tog mitt kvitto och ropar till de fyra banktjänstemännen som sitter där utan kunder bakom sina diskar att: Vet ni om att den här myntautomaten inte fungerar tillfredställande? Idag tänker jag minsann inte sätta tillbaka plasthylsan här utan ni får rätta till kvittoskrivaren själva så den fungerar! I det ögonblicket stiger maken dessutom in på den öde banken och bevittnar den overksamhet som försigår på banktjänstemannasidan. Alla fyra banktjänstemännen såg ut som fågelholkar men ingen säger så mycket som en flaska. Efter att jag skrikit lite till så säger en utav dem: Ja vi vet! Men hon gör ingen ansatts att röra på sig mot mig och myntautomaten. Då skriker jag i falsett att nu kunde de kanske fixa apparaten för en gångs skull och kanske att någon kunde komma fram och göra det med en gång för jag tänker minsann inte sätta tillbaka plasthylsan denna gång!
Till historian hör att jag tittade aldrig på kvittot jag fiskade upp där ur myntautomaten och när jag skulle redovisa pengarna märkte jag till min förtvivlan att det inte var mitt kvitto som skulle vara på drygt tvåtusen utan någon annans. Någon annan som bara satt in 191 kronor!!! Det hela löste sig när jag till slut kunde ringa banken och fick gå dit och få ett manuellt skrivet kvitto, men det var inte heller det enklaste skall gudarna veta. När man ringer banken hamnar man inte på kontoret utan i en helt annan stad centralt!
Innan jul när jag skulle sätta in mynten så var automaten helt avstängd (troligtvis sönder) och när jag efter en stund propsat på att ändå få pengarna insatta så räknade de pengarna för hand. Eftersom banken skulle öppna ett till kontor i vår stad så hänvisade hon mig nästa gång till det nya kontoret för de skulle minsann inte ha någon kontanthantering längre på det gamla kontoret! Tacka fan för att de inte vill ha det med så besvärliga kunder som vill sätta in mynt!
När jag nu igår stegar in på det nya bankkontoret så får jag till min stora förskräckelse se att de har flyttat ner den odugliga apparaten dit ner! Ja ja den verkar ju i alla fall att fungera, tänker jag, så jag slår in kontonummret och häller ut mynten som den faktiskt börjar räkna. Efter 67 kronor kommer en ledsen-gubbesymbol :( upp med informationen: myntbox full! Jag tittar mig lite hjälplöst omkring. Det var inte mycket kunder på detta bankkontor heller och tre banktjänstemän satt bakom sina diskar, så jag påkallar denna gång försiktigt på uppmärksamhet. Efter en stund kommer en liten hjälplös antagligen nyanställd tjej fram och konstaterar att apparaten nu är full, och att de inte kan tömma den själva utan det kommer en bil och gör det två gånger i veckan. Hon tipsar mig sedan om att gå till ICA och använda deras mynträknare, så kan jag sätta in sedlar istället!
Detta räckte för att bägaren skulle rinna över igen och jag spänner ögonen i tjejen och ställer frågan om detta var en bank. Jag hade ingen större lust att gå tillbaka hela vägen och kanske inte få mitt ärende uträttat idag utan ställer faktiskt kravet att hon får räkna pengarna för hand och göra ett manuellt kvitto. Med mycket pust och stön så får jag henne och en till ung kille till att räkna pengarna och sätta in dem på kontot. Men hallå vart är vi på väg? Jag tackade henne för tipset om ICA, för nästa gång tänker jag minsann prova den modellen för då behöver jag ju inte besöka bankkontoret alls eftersom jag lämnar sedlarna i en servicebox nära jobbet. Varför öppnar man ett så kallat kontantkontor när man för det första knappt har några bankkunder och definitivt inte har någon kontantservice och varför investerar man istället inte i några nya fina mynträkningsautomater istället? Det måste väl vara mer ekonomiskt än att öppna ett kontor till och därmed anställa fler odugliga banktjänstemän som inte har några rutiner för hur man löser uppkomna problem.
