När jag stod i den okristligt tidiga morgontimman och kramade min förstfödde son farväl med hällande regn utanför rutan kom jag osökt att tänka på när jag som 18-åring och nytaget körkort skulle åka som au-pair till Schweiz.
Genom halva Europa på min tågfärd hade min mors tårade kinder etsat sig fast på min hornhinna. Det var det sista jag såg genom tågrutan när jag åkte från Borås centralstation och hennes förmaningar att vara rädd om mig ekade hela vägen ner i huvudet.
Så blev det heller ingen långvarig vistelse i Schweiz. Jag har aldrig någonsin varken förr eller senare längtat hem så mycket. Mina långa telefonsamtal hem bestod mest i att både jag och min far tappade rösten av gråt hela tiden och inte kunde säga så mycket och jag trivdes aldrig i Schweiz utan reste efter bara fyra månader direkt till London som au-pair där jag trivdes mycket bättre.
Mina tårar i den okristliga morgontimman idag sparade jag på men jag kunde inte undslippa mig ett: "Du är väl rädd om dig" och "du har väl inte glömt något nu och så ringer du när du kommit fram!"
Inte hade jag behövt att studsa upp heller för den delen eftersom Marcus hade beställt taxi och var mycket tyst när han steg upp men lättväckt som jag är så kunde jag inte låta bli att gå ner och krama om honom när han reste. Två till såna här farväl blir det innan han slutligen kommer hem från sin utlandstjänst.
