Jag skulle vara helt tjänstledig för att koncentrera mig på uppsatsen, men jag kan inte riktigt släppa mitt arbete. Eftersom vi sitter därnere på jobbet för att det passar Monika bäst, ser jag ju hela tiden mitt postfack som växer och så vidare....
Idag var jag nära att åka ner och gå på föreläsningen "En friskare arbetsplats", men jag trodde den började 9 och så såg jag på mailen att den började redan klockan 8 och då hade klockan redan blivit 8.30 så där sket det sig. Det är lätt att tänka att vissa saker får jag inte missa. Jag har verkligen svårt att hålla mig borta från allt en hel månad, men nu MÅSTE jag koncentrera mig på uppsatsen. Jag har försökt att hänga med på 23 saker fast jag inte har varit på genomgångarna och nu tyckte jag det var lite svårt att ladda hem de där knapparna i del-isious eller vad det hette. Det gick helt enkelt inte hemifrån. Inte ville jag fråga maken hur man gör heller. Vi har så lite tid tillsammans och sätter man sig framför datorn ihop, så hinner man ju inget annat. Jag får ta det senare helt enkelt.
Skönt att ovissheten i Englafallet är slut. Men det är hemskt att ett sådant monster har fått gå lös så länge. Jag lider med Englas anhöriga men jag kan inte sätta ord på vad jag känner för den där 42-åringen. Jag tycker helt enkelt inte att han har något livsberättigande. Det kan låta hårt men så känner jag.
