Vi är ett litet tjejgäng som träffas några gånger om året och äter middag hemma hos varandra. Vi gick i samma klass i grundskolan och det är så roligt- och ganska unikt - att vi fortfarande träffas efter 30 år. Men det är just det där att vi inte har lika värderingar på många punkter. Inte alls faktiskt. Det gör att jag ibland alvarligt överväger att sluta träffa dem. Det är ju det som är skillnaden mellan släkt och vänner. Vänner kan man säga upp bekantskapen med när man känner att man drar åt olika håll. Fast när det gäller barndomsvännerna så har man nästan lika starka band med dem som släkten. I morgon är det dags igen att träffas. Klart jag ser fram emot det.
Att få vänner senare i livet är något helt annat. Jag har träffat min bästa vän någonsin nu på senare år. Vi har helt olika barndom, uppväxt, utbildning, familjesituation och har olika politiska åsikter, men konstigt nog så känns vi som tvillingsjälar. Det är underbart roligt att få en sådan väninna när man närmar sig de 50! Vi har mycket lika syn i etiska frågor och delar många värderingar och vi upptäcker allt som oftast att vi tänkt lika. Ibland blir jag nästan rädd när jag upptäcker att vi har klätt oss lika. Det finns någon osynlig kommunikation mellan oss och vi har alltid massor att prata om.
Min allra allra bästa vän är dock min livskamrat som jag delar livet med sedan snart 30 år (maken) och när det gäller honom så kombineras ju fördelarna med barndomskamraterna d v s gemenskapen och delad historia med lika värderingar och så finns ju kärleken och de fyra barnen dessutom. Det är lycka.
